— 73 —
så styrkt, att hon proponerade en liten promenad. ”Hvart skole vi gå? sade hon, när de voro tillreds; Jag förmodar att du icke bryr dig om att gå opp till herrgården, förr än de gjort dig första visiten?”
— I all min lifstid har jag aldrig tänkt på sådana der ceremonier med folk, som jag känner så väl som Musgroves, svarade Alice.
— Å! visserligen komma de snart hit; de måste väl förstå hvad min syster, miss Elliot har rätt att vänta; vi kunne emellertid gå dit och prata en stund; och när vi fått höra nog, lemna vi dem och fortsätta vår promenad.”
Alice hade alltid funnit sin systers sätt att vara med sin mans slägtingar mycket lättsinnigt och opassande; men hon hade upphört med föreställningar, som till ingen ting gagnade.
Musgroves voro så goda menniskor, att ehuru små tvister beständigt uppkommo dem emellan, kunde den ena icke umbära den andra. De togo således vägen till stora byggningen, och satte sig en stund i den gammalmodiga fyrkantiga salongen, med sin lilla matta med de stora blommorna och de ofantliga ländstolarna; husets nuvarande unga fruntimmer
