Sida:Familjen Elliot.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 74 —

hade förstått att gifva den ett modernare utseende genom en behaglig oordning; ett piano, en harpa, en guitarre, små bord öfverallt med blomster-vaser, påbegynta ritningar, kringspridda broderier, öppnade syaskar och några romaner &c. &c. Ack! om originalerna af de stora porträtterne, som hängde på väggarna, om de personer med stora perukerne och de trånga bruna sammets-västarne, och deras fruar, klädda i blått satin och med deras långa raka växt och vackra hållning, kunnat göra sig ett begrepp om den oordning, som nu rådde i deras vackra salong, hvilken i deras tid var så nätt, så ordentlig; så skulle porträtterne fallit ner af förvåning och fasa. Musgroves sjelfve, i likhet med sitt hus, visade en narraktig kontrast: Far och mor voro, i ordets strängaste bemärkelse, utstyrda på det äldsta mode i England, och de unga, till öfverdrift på det nyaste. Herr och fru Musgrove voro goda menniskor, ganska gästfria, men med ett allt för inskränkt förstånd, utan någon kännedom af verldens nuvarande bruk, och utan all flärd; deras barn deremot voro i allt på nyaste modet. Familjen var talrik; men likväl voro endast tvenne af medlemmarne, utom Carl, Marias man, så gamla att de kunde vara med i sällskaperna; och dessa voro två fullvuxna döttrar, den ena nitton, den andra tjugu år, hvilka hade uti en