— 81 —
på dem, så var hon icke af hennes tanka, men teg försiktigtvis, för att icke öka det onda; den ringaste motsägelse gjorde att Maria blef utom sig, och fick då straxt ett anfall af sin nerfsvaghet.
En af de obehagligaste omständigheterna under hennes vistande i Upercross, var att begge partierna bemötte henne med för mycket förtroende, och att hon var allt för mycket invigd i deras ömsesidiga klagomål; som man visste att hon hade något inflytande på sin syster, så ålade man henne oupphörligt att använda det öfver sin förmåga.
”Jag önskade, sade Carl till henne, att du vore så god och förmådde Maria, att icke beständigt inbilla sig att hon är sjuk, och att hon ibland ville glömma bort att hon har nerfver.” Då hon sade ett vänligt ord derom till sin syster, så afbröt denna henne, sägande: ”Jag tror att om Carl såg mig dö, så skulle han ändock säga, att jag intet vore sjuk och att jag ej bör beklaga mig. Jag är öfvertygad derom, Alice, att om du ville, så skulle du kunna öfvertyga honom att jag lider mycket mer än jag säger.”
Sattes det i fråga att skicka barnen till deras farmor, som afgudade dem, sade Maria till sin syster: Jag kan icke fördraga att de gå till herrgården, min svärmor vill oupphörligt hafva dem hos sig;
