— 3 —
varelse och alla hans tankar bestodo blott af inre och yttre fåfänga. Han hade i sin ungdom varit utmärkt skön, och ännu vid 54 års ålder kunde han anses för en vacker karl, så väl hade han bibehållit sig; också sysselsatte han sig med sitt utseende fullt ut så mycket, om icke mera, än en fullkomlig kokett, och omsorgen om hans Toilette, gick till och med före hans favorit-läsning om Englands adel. Att vara skön, att vara baronet, det ansåg han för höjden af all sällhet och ära, och sir Walter Elliot, som förenade dessa begge förmåner, var beständigt föremålet för hans beundran och aktning. Visserligen hade han orsak att värdera dessa gåfvor af naturen och samhället; han hade dem att tacka för den högsta verkliga lycksalighet — en hustru af utmärkta förtjenster, och i alla afseenden värd ett bättre öde än hennes var; känslofull, älskvärd och dygdig, hade hon endast en sak emot sig, den — att ännu så ung, låta hänföra sig af sir Walters sköna utseende och att skänka honom sitt hjerta. — Baronetvärdigheten förmådde hennes föräldrar att antaga honom till måg. Det dröjde icke länge innan den unga makan blef öfvertygad derom, att man kan blifva milady och en skön karls hustru utan att derföre vara dess lyckligare; men hon hade sjelf skapat sitt öde, och hon bar det med en ståndaktighet, ett tålamod, en fördragsamhet som aldrig tröttnade. Under sjutton års tid bemödade hon sig oupphörligen
