— 88 —
dans än i deras musik, och kanske det med mera skäl, höllo miss Elliot räkning för sin outtröttliga artighet, och sade då för att uppmuntra henne: ”Bra, rätt bra, miss Alice; se de vackra fingrarne huru de flyga öfver tangenterna.”
Så förflöto tvenne veckor. Michaëlidagen kom, och Alice var med sitt hjerta och sina tankar vid Kellinch-Hall, som skulle öfvertagas af Crofts: detta älskade ställe skulle nu bebos af fremmande personer. I detta ögonblick fanns det icke ett enda rum, ett kabinet, en möbel, ett träd eller en gångstig, som icke lifvade Alices minnen och väckte hennes saknad: sådan är vanans makt och den första känslans välde öfver ett älskande hjerta. Elisabeth, alltid lycklig, ansedd som värdinna vid Kellinch-Hall, hade nästan aldrig der haft någon sorg, och det kostade henne icke en tår att öfvergifva det; Alice åter glömde allt hvad hon der hade lidit, allt det förakt man visat henne: der var hon född, der hade hon njutit sin goda mors omvårdnad och kärlek, der hvilade lemningarna af denna älskade moder; det var der som hon lärde känna kärleken, drömma om sällheten, begråta förlusten af denna villa, och finna en verklig vän. Alla hennes känslor och minnen återhemtade der deras domnade kraft. Hon kunde ej tänka
