— 90 —
hemma hos barnen. Hon var ganska nöjd, att det ögonblick dröjde, som hon alfvarsammare fruktade än Maria, och att hennes första sammanvaro med Crofts icke blef på Kellinch-Hall; likväl önskade hon mer än hon fruktade, att se dem. Hennes enda åstundan var att de skulle komma till Maria, medan hon var qvar hos henne: så skedde det ock. Carl var borta, men de begge systrarna voro tillsammans. Händelsen placerade mistriss Croft bredvid Alice, och amiralen bredvid Maria, för hvilken han gjorde sig ganska behaglig derigenom, att han smekte barnen och lekte mycket med dem: han ville taga dem med sig, sade han, för att göra skeppspojkar af dem, och han inöfvade dem uti att uppklättra på hans knän, Under tiden sökte Alice att i mistriss Crofts anletsdrag kunna upptäcka någon likhet med honom, hvars bild stod tecknad i hennes hjerta, och fann den äfven i hennes sätt att uttrycka sig, äfvensom uti rösten.
Mistriss Croft var hvarken mycket lång eller starkt byggd, men i hennes växt, hennes rörelser och i sjelfva anletsdragens liflighet, röjde sig ett slags manligt väsende, som särdeles väckte minnet af hennes bror; hennes utseende gaf tillkänna en stark helsa, och en bestämd och fast karakter, förenad med uttrycket af godhet och uppriktighet. Hon hade
