— 91 —
svarta, blixtrande ögon, hvita tänder och behagliga drag; men hennes hy hade blifvit mörk, och hon hade nog stark färg, en följd af hennes långa sjöresor med sin man, hvilket gjorde att hon såg äldre ut än hon var; hon var då trettiofem — och såg ut som hon hade fyllt fyratio år. Hon hade ett öppet, gladt och bestämdt sätt att vara; man såg att hon misstrodde hvarken sig sjelf eller andra, att hon sade hvad hon tänkte, och hade ingen af de små svagheter som vidlåda qvinnan, utan att hon derföre var hvarken skarp eller ohyfsad; hon var verkligen ett älskvärdt fruntimmer, och hennes man syntes mycket betagen; hans Sophie var hans orakel. Den gode amiralen var en glad sjöman, alltid färdig att skratta, nöjd med allt, behandlande alla han råkade som vänner. Detta par tillvann sig straxt Alices hjerta. De berömde mycket Kellinch-Hall, der de funno sig förträffligt. Alice hade den tillfridsställelsen att, ifrån första ögonblicket, se det hvarken amiralen eller hans fru hade sig det ringaste bekant, huru nära de varit att blifva slägt med henne, hvilket innerligen fägnade henne; hon intogs likväl af en häftig rörelse när mistriss Croft hastigt sade:
”Jag förmodar att det var ni, miss Alice, som min bror hade det nöjet att ofta se, då han bodde
