98
Hon tog sina böcker och bevis och köpte sig en livränta. Sen fick han hållas. Hon ville se, vart det skulle ta vägen.
Han hyrde stora lokaler vid Torget, fina lokaler. Hon sa: Dit sätter jag aldrig min fot. Han svarade: Det är inte meningen det heller.
Klart besked! Han satte henne på latbänken och hon blev äntligen fin fru. Det var inte för tidigt. Så länge man är nödd att krusa bönder och hunsa drängar, hjälper varken siden eller sammet. Nu hade hon bara gården att sköta och den skötte Axelsson. Behövde hon pengar, gick hon till Jonathan. Han i sin tur gick till en mäkta fet och myndig herre, som kallades kassadirektör, fick vad han ville. Det var inte fråga om fickpengar längre. Jonathan var firmans chef. Gabriel sa: Far är oumbärlig. Han fick det finaste rummet vid Torget. Han var stursk som en pojke, den där för första gången fått eget rum. Han ville prompt att Agnes skulle se det; men hon gick aldrig dit. Klockaren gick dit och Grundholm och flera av samma sort. Far var oumbärlig!
Mor dög till matmor. Inte det sämsta! Hon fick sitta med vid stora middagar. De blevo med tiden allt flera och allt större. Umgänget växte och hon visste att umgås. Grevinnans lärdomar komma till heders, vilket bevisar, att man aldrig lär förgäves, inte ens strunt. För resten, när man inte längre behöver krusa, då blir man fin. Och man blir vänlig och mild och kruserlig, just därför att man inte behöver krusa. Människor ska vara en som det fiskspad man häller i slasken, då blir man vänlig mot dem, fin och kruserlig. Men hur det förhöll sig med Jonathans chefskap och oumbärlighet, det visade sig.
Gabriel var med om allt stort i stan och han var med om den nya järnvägen. Han var någon sorts direktör där. Då järnvägen skulle invigas, blev det den finaste fest, som nånsin varit i Borckska gården. Lunch för trettio höga herrar och bland dem var prinsen själv, hertigen, han som målar. Man kan tappa sansen för mindre, men hon tog det
