Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/101

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
97

Och hon blev ursinnig och skrek:

Ska du gifta dig med en piga!

Vartill Gabriel genmälte:

Det har ju hänt en gång förr i släkten.

Varpå Jonathan fortsatte:

Var lugn, kära vän. Det är bara min åsikt, att de bör gifta sig. Gabriel tycker annorlunda —

Och Gabriel utfyllde:

Ja. Det kan ju vara nog med en gång.


Vad hade hon gjort honom? Ingenting. Han hade varit som en gud för henne. Det fick hon igen. Du skall inga andra gudar hava. Han tyckte inte om henne. Hon var kanske för tarvlig. Eller tyckte han, att hon vanskött affären. Eller tyckte han något annat. Det fick bli hans sak.

Men det finns ett budord om barn och föräldrar; han borde i alla fall ha tänkt på det. Att dig må väl gå och du må länge leva på jorden.

Han levde inte länge. Gick det honom väl? Beror sig på, hur man tar det. Han förtjänade stora pengar: men vart tog de vägen?

Ett år efter sin examen kom han hem för att stanna. Jaså, frun har skaffat sig en kustos nu, sa bönderna och grinade. Tro hur det ska gå? Det gick utmärkt. Han motsade henne i allt, och han fick hållas. En dag snokade han upp några bankböcker och depositionsbevis: ett litet kapital som stod i hennes namn. Vad var nu det för pengar? Var hade mor fått dem?

Jo, sa hon, det ska jag berätta. De första åren stal jag lite då och då ur hushållskassan. Det är därför, ni är så magra, barn.

Hon trodde, att han skulle skämmas. Men han sa:

Prat! Det här är ju över förti tusen.

Kors är det så mycket! sa hon och förvånade sig. Då måtte jag ha stulit ur stora kassan också.


7 Farmor och Vår Herre