Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

102

gudar hava. Här gå vi, som träla under de sju och sjuttio. Man får leva ändå, ta dagen som den kommer och slutet sådant det blir.

Att göra det rätta är icke en börda alltför tung. Det är ett företräde, en gåva, ett privilegium. Det är en julklapp av Vår Herre. Gud signe honom!

Det var rätt att ta pojken till sig. Det var inte det klokaste, det var inte det billigaste. Det var rätt.


Kom ska du få se någonting, sa hon till Gabriel. Hon gick före honom upp på vinden och in i barnkammaren och fram till sängen, som en gång i tiden varit hans säng. Där låg pojken och sov. Han var sex år på det sjunde. Han kallades Nat eller Nathan, ömsom.

Gabriel begrep ingenting. Han kom från resan, var trött och tyst. Vem är det där?

Det är Jonathan. Han kallas Nat eller Nathan, hur som helst. Han är sex år på det sjunde.

Vad gör han här?

Han sover.

Och dagen därpå:

Varför har mor tagit hit pojken?

Han ska vara min sonson, sägs det.

Vad tänker mor kalla honom?

Nat eller Nathan. Det ena till vardags och det andra till helgdags.

Ja, men i efternamn?

Borck.

Då brast det löst.

När en fin och sansad, världsklok och förslagen karl ger sig vreden i våld, blir han löjlig som en trilsk barnunge. Vrede är barndom på nytt, fåniga grimaser, stolliga åtbörder, tokstora ord och dumma beskyllningar. Mor har alltid hatat mig! Mor har alltid förföljt mig! Mor har alltid stått i vägen för mig! Mor har alltid hindrat mig!

Ja, ja, sa hon, i alla fall tycks jag inte ha hindrat dig att sätta pojken i världen.