Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
103

Det var mors fel!

Kors i jemine!

Jo, om inte mor slagit flickan, hade jag aldrig farit till Sanna. Och dessförinnan var det ingenting.

Där fick hon höra! Sannerligen var hon inte farmor i dubbel måtto, roten och upphovet! Desto större skäl att göra rätt för sig.

På tio år hade de inte talats vid så grundligt som nu på tio dar. Han förgick sig till den grad, att hon förlät honom. Det blev bara joller alltsammans, otidiga ord från en unge, som inte vet bättre. Hade längden inte varit så lång och bredden så bred och tyngden så tung, hade hon lagt honom över knät och rett upp affären och klarlagt saken. Som det nu var, kunde hon inte annat än skratta åt honom.

Det är roligt att talas vid, sa hon. Du har alltid haft så brått, kära Gabriel. Du har aldrig haft tid att höra på mig. Men nu har du tid.

Han vevade samma visa på nytt: Mor har alltid —! Mor har alltid —! Men rätt vad det var, rann det ur honom:

Och hur skall det bli om jag gifter mig?

Där klämde skon.

Han tog Jonathan till hjälp, han kallade hem syskonen och bearbetade henne från alla håll och kanter. Han sökte upp gamla förvissnade Borckar, spillror av släkten, förbleknade familjeporträtt. De bådo henne att icke profanera namnet. Hon bjöd dem på kaffe och kakor.

En dag sa han:

Det blir mors skuld om alltsammans går över styr.

Vilket alltsammans?

Affärerna!

Det var bekännelsen. Man plockar inte äpplen med yxa, man repar inte lingon med grepe. Hon sa:

Jaså, du tänker gifta dig för pengar. Det ante jag inte.

Han svarade:

Nej, mor kunde väl aldrig tro, att sånt var möjligt,