104
Fram på sommaren tystnade gnabbet. August tjurade längst, Gabriel var den förste, som fann sig till rätta. Han blev tystlåten som förut brådskande och liksom långsynt, snubblade över möbler, som stodo i vägen, fann inte vad han sökte, då det låg under näsan, men såg långväga, som det tycktes. När hon talade till honom, smålog han och nickade men hörde inte på. Fast sommaren var kylig, svettades han otroligt och måste ömsa ett par gånger om dagen. Mot pojken var han vänlig, tog honom med sig, när han åkte ut till Sanna eller Johannisberg, köpte honom leksaker och sockerpullor.
Eljest skalade parveln omkring i huset, skalade i trapporna, trampade i Axelssons rabatter, retade hans hund, när den var bunden och sprang för brinnande livet, när den var lös. Ibland störtade han in till farmor och klängde upp i hennes knä, blinkande, skälvande, kippande efter andan. Det kan vara, att någon gett honom ett hårt ord eller nyp i smyg. Han skvallrade inte och hon forskade inte. Men hon höll honom skadeslös.
Och hösten kom och det blev ännu tystare. Gabriel for till
Davos. En ny adress att skriva upp i almanackan bland
många andra. Farmor skrev till honom en gång i veckan,
berättade om ditt och datt, mest om pojken. Gabriel skrev
också en gång i veckan, men adress och överskrift och hela
brevet var till far. Någon gång ett postskriptum: Tacka mor
för hennes brev. I början av december skrev han: Tacka
mor för hennes kärkomna brev. I medio av december fick
hon själv brev. Han hade tänkt resa hem till julen, men
läkaren hade sagt nej. Han undrade, om mor skulle vilja
göra sig det stora omaket att jula hos honom? Det var
tråkigt i ensamheten.
Hon blev gruvligt upprörd och alldeles lugn. Nej, hon kunde inte resa. Först och främst kunde hon inte lämna pojkbytingen ensam med Jonathan. Vidare måste man betänka, att hon på trettiotvå år aldrig lämnat staden, gården
