Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt. Hon kunde säga:

Om du nu för en gångs skull ville göra som jag vill.

Eller:

Vad fick du för det, gode Gud? Fikon fick du!

Eller ännu värre:

Dra nu åt skogen som du bär dig åt!

Saker som man kan säga åt man och barn men inte åt Vår Herre. Fast det är sant, att vissa händelser och tilldragelser ha ett märkvärdigt utseende. Och när man som farmor varit med i tre kvarts sekel, kan man ha rätt att uttrycka sin åsikt om ett och annat. I synnerhet om den gode Guden skänkt en ett klart och redigt förstånd.

Dessutom — vem ska man resonera med? Ens man dör, ens barn skingras, barnbarnen ser man aldrig röken av, de gamla vännerna försvinna i jorden och på jorden. Vem ska man till sist tala med?

Vår Herre är alltid till hands. Om kvällarna, då rummet är tyst och nattlampan brinner, kan det kännas som om han sutte på sängkanten. Då blir aftonbönen en pratstund. Det är det goda med Vår Herre, att han hör på. Han sitter inte och tänker på annat. Och han vet och förstår. Och han minns! Han vet, vad som hände för femtio år sen och sextio och sjuttio. Det är ovärderligt för en gammal människa. Och han har ännu en stor förtjänst: han gör inga invändningar. Farmor tycker inte om invändningar.