Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

8

Vår Herre har sin tysta vilja, och det är ju den, som sker. Men en annan stackare får säga sin mening utan att bli avbruten.

Vidare är han den ende, som man kan resonera med i fråga om affärer. Han kommer inte med nyheter. Han vet, att den som arbetar och sparar blir rik, och att den som slösar och latas blir fattig. Så enkelt är det, men man ska ha förstånd för att förstå och begrepp för att begripa.

Farmor har sparat och därför är hon rik. Hon skulle ha varit ännu rikare, om hon inte haft barn och barnbarn.

Farmors far gjorde sparbössor av lera. Sparbössor och lergökar. Dessutom var han knekt och en knävel till karl. Han lärde farmor att spara. Själv hade han sina knektavanor beträffande snus, brännvin och ett fint uppträdande, vilka alla hindrade honom att lägga något på kistbotten. Men han gav farmor en sparbössa. Den var röd och rund och hade en vit knopp. Den föreställde ingenting utan var helt enkelt en sparbössa. Så småningom blev den tung av grindslantar och andra slantar. När farmor fyllt sexton år, var bössan sprickstinn och slaktades. Det skedde bakom en stor sten, ty far skulle ingenting få veta. Men rätt vad det var, stack fars huvud upp över stenkanten och den långa, karska knektnäsan snörvlade i knävelborrarna:

Vad har du i knät?

I knät låg kopparslantar och silverslantar och sedlar. Far var en hederlig karl men han hade sitt förstånd för sig. Han grunnade en stund. Flickan var hans och alltså voro pengarna också hans. Han behövde dem, han tog dem. Det var inte lönt att göra motstånd, ty far kunde lika sig med allt utom med trilska.

Lyckligtvis hade flickan sitt förstånd hon också. Hon grunnade en stund. Pengarna voro hennes och rätt ska vara rätt. Hon gick till länsman. Det var en fruktansvärd och nästan ogudaktig handling och hade inte flickan haft sitt klara förstånd, skulle det ha pekat rakt upp i