Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Det är dumt av Vår Herre att inte säga till från början, hur många år man har på sig. Nu gör han som moran, som skickade pojken till bys med oräknade slantar. Ocke ska en köpa först? sa pojken, såg på listan som började med en g ris och slutade med en pisksnärt. Kan du väl begripa, svarade moran, som var lika ordtäfft och omöjlig som Vår Herre, kan du väl begripa, att en köper det förnödnaste först. Men pojken tyckte, att pisksnärten var det nödvändigaste och så började han i den änden och när han kom till grisen, var det slut. Kan du väl begripa!

Man får en bunke oräknade år i näven. Vart ta de vägen? Det året, det året, det året. Det året, Gabriel började skolan, det året, Gabriel dog. Det året, Frida gifte sig. Det året, Axel satt ting i östra härad och bodde hemma. Det året, Nathan började storskolan. Det året, Jonathan hade mässlingen som en annan barnunge. Det året, taket lades om.

Kan man tänka sig — koppartaket! Axelsson upptäckte, att takstolarna på södersidan voro genomruttna. Det blev ett rumor! Nu begrep man, varför rappningen på södersidan för jämnan föll av, varför det möglade i garderoben, varför sängkammartaket fick mörka fläckar i väggkanten, varför tapeterna lossnade, varför pigorna släkte efter släkte fick tandbölder och bleksot. Det var tur, att inte hela huset störtat samman. En dyrbar och besvärlig historia blev det i alla fall, hela taket måste läggas om. Och Jonathan blev grubblande. Den gamla sorgen fick nytt liv. Huset var inte, som det borde vara. Du är en figur, sa han åt Grund-