Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

118

mjuk: det var inte bra det heller. Han blev rädd för farmor, rodnade och bleknade bara hon talade till honom, stammade och stapplade på svaren. Det var en plåga.

Det blev en än värre plåga. Han hittade på att göra henne svartsjuk. Han hade ju den där Emma, som avgudade honom och nu höll han sig helt och hållet till henne. Han hade ett smeksamt sätt och det kan vara gott med smekningar ibland. Jonathan var borta, Gabriel var borta, de andra barnen hade sitt och sina. Farmor gick där i sin ensamhet. Hon tyckte, att hon aldrig haft en enda människa för sig själv. Jonathan? Inte! Gabriel? Oj, oj! De andra barnen? Nej. Men den här pojken skulle ju vara hennes egen. Man ber och arbetar, man samlar och stretar. Och man får ett stort stenhus och fyller det från grunden ända upp till koppartaket med allehanda dyrbara ting. Och så säger man: Ja, men du gode Gud, det var ju inte det, jag bad om!

Jo du, säger Vår Herre, det var just det, du bad om. Det var det, du bad om, då du satt bak stenen bak stugan och räknade dina slantar. Det var det, du bad om, då du tussade länsman på far din. Man ber inte med böner, min gumma lilla, man ber med gärningar. Var så god! Du är bönhörd.

Och den där Emma sa:

Som frun har skrämt pojkstackarn! Komma och begära att han ska vara annat än rädd för frun! En ska väl vara mänsklig om en vill vara människa. Nej, Nathan, det är min pojke, det.

Vänta du på mig, din slabbertacka! tänkte farmor. Och det tövade inte länge, förrän hon fått pojken över på sin sida. Det gick som en dans. Hon behövde bara stävja lynnet en smula och trubba av det skarpa förståndet en smula och blunda en smula. Mer behövdes inte för att bli smekt. Han var lik Gabriel till det yttre, till ögon och mun, panna, hårfäste och hår, men han hade inte Gabriels styva sinne. Gud ske pris!