Hon sa till Emma:
Jag tror inte, att Nathan är så rädd för mig längre.
Och Emma fräste:
Då är väl frun salig, då!
Inte precis det men nöjd med sig själv och en liten smula högfärdig. Hon var inte farligare rivjärn än att hon kunde göra sig omtyckt. Förresten skämde hon inte bort honom över hövan. Hon höll honom till läxläsningen och så småningom kravlade han sig upp genom klasserna. Fast det gick ju tämligen långsamt. När han kom upp i näst högsta klassen var han redan nitton år och en ung herre, huvudet högre än farmor. Han sa:
Uj, vad jag knogar, farmor. Men det vill till. Jag är ju bara en fattig pojke och ligger farmor till last.
Han visste, att far och mor inte varit gifta och han talade titt och tätt om, att han var en fattig pojke, som måste knoga. Det blir väl någon råd med fattigdomen, menade farmor, bara han lät bli att ljuga.
Ja, sa han, jag begriper inte, varför jag ska ljuga så förbaskat. Men det kommer för mig ibland.
Farmor sa:
Det växer väl bort med åren. Men du ska lova mig att alltid komma till mig, om du råkar i trassel.
Jo, det lovade han och kysstes och smektes.
Och en morgon kom han och sa:
Följ med ska farmor få se någonting.
Hon följde honom ut i trädgården och bort till det Gawensteinska husets brandgavel. I muren fanns ett litet fyrkantigt fönster eller glugg med mattslipade glas. Vanligen täcktes den av murgrönan, men nu var grönskan riven åt sidan och glaset uttaget. Under gluggen stod en stege, som vanligen hängde på vagnslidrets vägg.
Det har varit inbrott, sa Axelsson.
Ja, det är klart, sa Nathan. Det kan ett barn se. De ha brutit sig in den här vägen och stulit hos Gawenstein.
Gawenstein, guldsmeden.
