Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
121

Hunden är värd tvåhundra, sa polisen, men han är för ung för det här, och för leksen.

Farmor ville inte ha någon hund. Men det hörde till det nya systemet, att Nathan skulle få, vad han ville, om det inte var alltför stort och oöverkomligt eller på något sätt farligt. Det ackorderades en stund mellan farmor och Nathan och mellan Nathan och polisen. Han fick hunden för hundrafemtio. Fru Borck blir lurad, sa Gawenstein. Hunden är dum. Polisen sa: Herrn måtte ha hundtycke. Emma sa: Alla snälla människor ha djurtycke. Nathan var förtjust i sin hund.

En vecka senare berättades historien om Nathan och hunden överallt i stan. Och än i dag, om farmor råkar möta lille Gawenstein, blinkar han och myser och säger: Hunden var klok, fru Borck, hunden var klok.

Han menar kanske ingenting ont med det. Men det är inte trevligt.

Mot slutet av den där veckan visste hela stan, att det var Nathan Borck, som brutit sig in hos Gawenstein. Visste det så där halft om halft. Farmor visste ingenting, Emma visste ingenting. Axelsson tör ha vetat något. En kväll steg han in till farmor och sa:

Det är tur, frun, att jag har så mycket att stå i.

Jaså är det tur, sa farmor.

Ja, sa Axelsson. Men får jag tid en dag, ska jag ta och skjuta pojken.

Därmed gick han. Han uttryckte sig underligt ibland, och farmor trodde, att pojken hade retat honom. På söndagen gick hon till kyrkan med Nathan. Han var sig alldeles lik. Icke förty tyckte farmor och hon kände någonting kyligt och otäckt, hon fick frossbrytningar. Jag har väl suttit i drag, tänkte hon.

På måndag morgon gick Nathan till skolan som vanligt. Fram på förmiddagen kom Emma in och sa, att rektorn ville tala med frun. Då förstod de båda två, att det var någonting galet och mycket galet men de visste inte vad.