120
Farmor kunde också begripa, att det var inbrott och det var en kuslig historia men ingenting vidare med det. Utan hon gick genast in till sitt, allra helst som det var en råkall morgon. Stå inte där och förkyl dig, ropade hon till Nathan. Men han tyckte, att det var väldigt skojigt och han ville se på.
En stund senare hörde hon röster i trädgården och tittade ut genom fönstret. Där stod lille Gawenstein och gestikulerade, där stod fyra poliser och ett par civila herrar, vidare Axelsson och Nathan. Så kom ytterligare en polis genom grinden och han ledde en hund i band. Hunden skulle vädra upp tjuven; det var intressant. Polisen lät honom nosa på marken och på stegpinnarna, sen släppte han honom. Och hunden nosade och vädrade och sprang lite kors och tvärs.
Hunden är dum! skrek Gawenstein.
Du står ju och fryser, sa farmor till Nathan. Och han sa:
Nej då. jag är bara så ivrig.
Rätt vad det var gav hunden skall, flög rakt upp på Nathan och slickade honom i ansiktet. Nathan skrek till.
Herrn behöver inte vara rädd, sa polisen. Det är en ung hund och han är leksen.
Han tog sin hund och upprepade försöket. Hunden sprang litet kors och tvärs och rätt vad det var hoppade han åter igen upp på Nathan.
Hunden är dum! skrek Gawenstein.
Försöket upprepades för tredje gången, avlöpte på samma sätt. Då började Nathan skratta och leka och rasa med hunden. Och han ropade:
Har farmor sett? Han är alldeles galen i mig! Kan jag inte få köpa honom?
Hunden är dum! skrek Gawenstein. Fru Borck ska inte köpa honom. Fru Borck ska inte betala hundra kronor för honom. Fru Borck ska inte betala femtio kronor. Fru Borck ska inte betala tjugufem. Fru Borck blir lurad. Hunden är dum!
