Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

124

jé och tagit vad pengar som fanns där. Väl bekomme! Hon kunde ha dem och hon kunde mista dem. Och hon kunde ha honom och hon kunde mista honom. Han skrev till andra, men han skrev inte till henne. Han kom till Amerika och det gick som väntat var åt skogen med honom. Nils Sunesson hade sett honom två gånger. Ena gången hade han varit cirkusdräng men hade det inte bättre än att han svalt och tiggde skjorta och skor av kusinen. Andra gången var han buse, rätt och slätt, tiggare. Vad kunde en vänta annat av en krake, som var halvfåne?

Han var borta och nu var hans hund också borta och den konstiga katten och allt annat konstigt, som rörde honom. Det var bara Emma, som framhärdade. Hon höll hans rum, som det var den dag, han gick. Och det nöjet fick hon ha, eftersom det var gott om rum i huset. Men farmor satte inte sin fot inom den dörren. Och hon talade aldrig om Nathan, icke ens med Vår Herre. De första åren hade han skrivit tiggarbrev hem också; till andra men icke till farmor. Han hade inte hållit sig för god att be Axelsson om hundra riksdaler. Men farmor gick fri. Det hade sin naturliga orsak.

En gång hade hon tagit löfte av honom, att han skulle vända sig till henne, om han råkade i knipa. Han hade lovat med hand och mun. Det behövs inte mer! Vill man ha barn eller barnbarn att göra som man vill, ska man ta ett heligt löfte av dem — men väl förståendes, om raka motsatsen. Då blir man åtlydd. Det är hennes erfarenhet. Andra ha kanske fått en annan, men sådan är hennes.