Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

130

Hon trodde alltjämt på en överraskning. Hon gick så nätt in i Fridas rum. Där låg tösen och sov. Väl unnat! Hon låg i sin flicksäng, men av flickan fanns inte mycket kvar. Håret var späckat med grått, kinderna frostbitna och grådaskiga, läpparna tunna, näsan spetsig, en gammal människa. Åren gå. Men farmor funderade inte så mycket på det utan hon tog underkläderna, som lågo på stolen, lättade litet på gardinen och synade. Hon skakade på huvudet. Fint hade det varit men nu var det gammalt och slitet, trasigt ock på sina ställen.

Jaja, tänkte hon, det är inte för tidigt att jag ger ifrån mig av mitt.

Hon stängde dörren tyst och gick tyst genom korridoren bort till Axels rum. Där fanns två sängar och där kunde finnas två Axlar men fanns blott en. Den gamle. Han låg i sin pojksäng, men av pojken fanns inte mycket kvar. Hjässan var kal och pannan rynkig, tinningarna magra och ögonen insjunkna, näsan röd och mustaschen järngrå, läpparna sögo på någonting beskt och mungiporna grävde sig djupt ned i hakan. Det var mig en best att snarka, tänkte farmor, det unnar jag min kära svärdotter. Men då han jämrade sig i sömnen tänkte hon: Stackare dig, stackare, ligger och fäktar med dina usla affärer.

Och hon sa till sig själv:

Det är inte mycket glädje i världen. Och så går jag gamla käring och väntar på överraskningar alldeles som en annan barnunge. Det är inte råd med det, min gumma lilla!

Men hon var ingalunda övertygad.

Hon gick in till sig igen och började tvätta sig och kamma sig, putsa sig och klä sig. Det var ett dagligt syndastraff. Ty hur hon vred och vände sig, var magen jämt i vägen; armarna värkte, benen voro styva som pålar; det vill knep och konster till att bli hyfsad. Men hon tog inte hjälp. Varje lördagskväll fick Emma finkamma henne: det var allt. Man ska ansa sin lekamen själv. Tids nog att