överantvarda den i främmande händer, då den sista tvagningen stundar.
Och klockan blev nio.
Ingen överraskning.
Hon gick ut i salen. Där stod August, där stod Frida och Axel. Där stod svåger Sunesson med en blombukett i näven och kusin Lova. Farmor var så dum, att hon tittade under bordet. Lika gärna kunde hon ha tittat under servetten.
De omfamnade henne och kysste henne på kinderna och hon smackade igen. Hon var hövlig men inte mer. Och hon sa:
Barnen fick inte följa med, förstår jag.
Nej, det var då alldeles orimligt begärt. Det finns någonting som heter skollag. Och den dumma överheten har inte tagit med i räkningen det faktum, att farmödrar ibland fylla år. Det tyckte de var kvickt sagt och skrattade. Hon tyckte det var dumt. Hon sa:
Jag förstår och begriper.
Och så åt hon. Maten stod på bordet och hon brydde sig inte om att truga. När klockan blev halv elva, sa hon:
Nu går vi.
Då stimmade de samman igen med nya omfamningar och kyssar. Kära, kära mor! sa de. Tänk om mor ångrar sig! Hur ska mor kunna trivas annat än här? Hur ska mor orka? Hur ska det bli? Hur och hur och hur!
Hon sa: Nu går vi.
De gingo, farmor i spetsen, sen barnen på ett led, sen svåger Sunesson och kusin Lova, sen Axelsson och Emma.
Axelsson och Emma! skrek August. Varför i herrans namn ska mor dra med sig Axelsson och Emma?
Hon sa:
Missbruka inte herrens namn för då kommer han och nyper dig i näsan. Emma har varit i gården i arton år och Axelsson ska vi inte tala om. Nu går vi.
Klockan var bara halv elva, men hon ville ha god tid
