Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


När farmor läser sin aftonbön och nattlampan brinner och Vår Herre sitter på sängkanten, händer det, att far kommer tillstädes. Han står i bortersta hörnet och liknar en lång klocka med svart fodral och lysande vit urtavla. Farmor är rik och arton riksdaler betyder inte längre så värst mycket. Rätt ska vara rätt, men gubben kunde ju gärna ha fått behålla styvrarna. Hon undrar, vad han skulle ha köpt. Brännvin? Snus? Ull? Läder? Krut? Hon går igenom hela listan av enkla förnödenheter, glömmer dagens bekymmer och somnar.

Men det givs kvällar då sömnen sviker. Han finns i huset, han finns i rummet, han spinner som en spindel ett lätt, lent nät, som kittlande lägger sig över kinder och panna och näsa och ögonlock. Väven är skör. En enda liten surrande tanke kan få nätet att brista och flikarna fladdra för suck och gäsp. Då blir aftonbönen en pratstund och Vår Herre får veta åtskilligt som ingen annan vet.

Han får veta, att August är för hederlig.

Han får veta, att Axel är för givmild.

Att Frida är olyckligt gift.

Ibland får han veta, att alla tre äro ovanligt dumma. Dock endast i förhållande till farmor. Jämför man dem med andra människor, stå de sig gott.

Detta om barnen. Rörande barnbarnen får han ännu flera upplysningar. Skulle han göra en invändning, så vore det kanske den, att han får för många och för skiftande. Enbart på farmors beskrivning skulle han inte kunna känna igen dem. En kväll får han en samvetsgrann teckning av