natten. Men som det nu var, gick det bra. Hon berättade för länsman, att en främmande karl tagit hennes sparpengar, då hon satt bakom stenen bakom stugan och räknade dem. Länsman följde henne hem. När de stego in i stugan, reste sig far och ställde sig längst in i hörnet vid spiseln. Där stod han i skumrasket rak som en Moraklocka; ansiktet lyste vitt som en urtavla.
Länsman hälsade och sa:
Det är en besynnerlig historia, Agnes berättar, att en främmande karl ska ha tagit hennes sparpengar, just som hon satt bakom stenen bakom stugan och räknade dem. Vad kan Storm ha sig veterligt om den saken?
Far svarade:
Vad kan jag veta annat än att det är något, hon drömt.
Men Agnes höll fram den krossade sparbössan, som icke var någon dröm. Och länsman sa:
Vore det tänkandes att det vore en sockenbo, så skulle jag ta illa vid mig. Men det kan väl inte ha varit annat än en strykare. Vad säger Agnes?
Agnes svarade:
Inte finns det tjuvar här i socknen. Som jag vet.
Jaja, sa länsman, rättvisan är en gruvlig sak, så gud sig förbarme. I får väl tänka er för och se er om och talas vid.
Och sen han druckit en skvätt av vad som bjöds, gick han. Far tog fram pengarna och räknade dem. Det var arton riksdaler. Två lade han i snusdosan, resten fick flickan behålla. Och far sa:
Nu har du allt blitt för snarslug och ovålig att ha i huset. I morgon ger du dig av.
Han lade sig i kammaren på bara golvet och ville inte ens ligga i samma rum som dottern. Om morgonen stod hon tidigt upp, kokte vällingen åt far och ställde den till reds på varma hällen. Hon samlade sitt i ett knyte och gick ned till landsvägen. Då mjölksurran kom skramlandes, bad hon om skjuts och åkte till staden.