Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

136

Grundholm, eller vad han nu hette, ställde sig upp mot väggen och tog hatten i hand. Farmor satte den på honom. Stå nu inte här och förkyl dig, sa hon. Utan kom hem i kväll så ska han få ett gott mål mat. För det är fest i huset, ska han veta. Se, jag säljer gården i dag och nu ska jag först gå till graven. Och där ser han mina barn. Det är Axel, borgmästarn och det är Frida och August.

Och hon sa:

Hälsa på Grundholm, barn.

De hälsade. Axel sa någonting roligt och Frida skrattade och August morrade.

Kära hjärtanes, sa gubben. Är det allt, vad barn frun har?

Farmor sa:

Jag har barnbarn också. Men de går i skolan, ser Grundholm. Och gud nåde dem, om de toge sig ledigt en dag för att fara och hälsa på farmor. Nej, se då kunde de bli olyckliga för hela livet.

Å, det kan jag väl inte tro, sa gubben. De kommer kanske och överraskar frun.

Han menade väl ingenting med det, men för farmor lät det besynnerligt och liksom en bekräftelse. Och hon gick vidare i halkan.


De kommo upp på körrgårn och fram till graven. Där står en stor svart sten, huggen efter Grundholms ritning, den riktige Grundholm, arkitekten. Om stilen är den egyptiska eller den babyloniska kan vara ovisst, men den har formen av en port, avsmalnande uppåt, och till höjd och bredd ackurat lika med stora porten i Borckska gården. Det var en besynnerlig idé och för så vitt man vet, arkitektens sista.

Farmor ordnade blommorna med Axelssons hjälp. Det var alla hennes födelsedagsblommor i brokiga buntar. Hon visste inte precis varför, men hon tyckte att Jonathan skulle ha dem. Eftersom det i alla fall var hans gård som hon