gubbe, som med ena handen stödde sig mot en käpp, med den andra mot husväggen.
Se, där kommer Grundholm, sa farmor.
Grundholm! skrek Frida. August harsklade våldsamt. Axel sa: Det är en duktig karl för sin ålder. Han bör vara hundraåtta eller nio år.
Lagom, lagom, sa farmor, men nog är han åttio.
Hon var själv sjuttioåtta. Ibland glömmer man sin ålder. Det händer till vardags som oftast men ibland på själva födelsedagen.
Kapitlet om Grundholm var ett konstigt kapitel, fast inte alls så konstigt som man sedan gjorde det till. Grundholm dog ett år eller två efter Jonathan. Det hände alltså mitt upp i den svåraste tiden, då farmor slet trappor och stolar hos Arnfeltar och andra mäktiga män. Någon tör ha sagt: Frun, nu är Grundholm på fattighuset död. Det gick in genom ena örat och ut genom det andra och lämnade inte spår efter sig. Hon hade annat att tänka på. Men många år efteråt, en kväll då hon kom ut i köket, satt där ett urgammalt manskräk och sörplade kaffe. Kanske liknade han Grundholm: ytligt betraktad tör den ene tiggegubben vara den andre tämligen lik. Och farmor sa:
Nej, se på Grundholm! Var har han hållit hus?
Och Emma sa:
Grundholm är död, vet väl frun. Den här heter så och så.
Jaja då, han fick heta, vad han ville. En tiggegubbe var han och det skadar inte att ha en tiggegubbe eller två till i ett förmöget hus. För de små tjänsters skull, som de göra, och för den skull att aposteln säger: I skolen alltid hava de fattiga ibland eder.
Han fick sörpla Grundholms kaffe och sleva hans gröt och komma på Grundholms tider. Kom han inte sa farmor:
Har inte Grundholm synts till?
Och sa man henne, att Grundholm var död, svarade hon:
Det vet jag lika bra som du, din slabbertacka!
Men hon tyckte inte om det.
