Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

138

Hon gav dem tid att förklara sig, hon avbröt inte. Nathan hade skrivit till Axel. Han hade skrivit många gånger förr, än till den ena, än till den andra men alltid detsamma: Skickar ni mig inte pengar, så vänder jag mig till farmor själv. Och de hade skickat pengar.

Jag förstår och begriper, sa farmor. Ni var väl rädda, att han skulle lura av mig hela gården?

Inte just det. Men de ville bespara farmor en sorg. Ty hans brev voro rysliga, fräcka och jämmerliga. En gång hade han veterligt gått så långt i fräckhet, att han skickat ett tiggarbrev till Gawenstein, den bestulne.

Ja, han är fräck, sa farmor, men till mig skrev han inte.

Nej, men han hade använt henne som press på de andra. Han hade hållit dem i ständig ångest för farmors skull och berett dem ett litet helvete, så där ungefär en gång i kvartalet. För tre år sen eller tre och ett halft, blev det tyst. Han skrev inte mer. De hade så när hoppats att han dött eller kommit på grön kvist. Men varken det ena eller det andra! Han började på nytt, han skrev till Axel, fräckare och jämmerligare än någonsin. Han hade hört av en Sannapojke, att farmor ämnade sälja gården och dela ut pengar bland barn och barnbarn. Han ville vara med om den kakan, han ville ha åtminstone så mycket, som hon fick för skamvrån, det näst största rummet i huset. Och han tänkte inte gå omvägar längre, han tänkte gå raka vägen till farmor, han tänkte komma hem. Respengar kunde han få låna av Sanna-pojken. Mot vanan gav han ingen adress; det var oroande. Axel hade skrivit till Sannapojken utan att få svar. Saken stod sålunda så, att han möjligen rest och att han möjligen skulle söka upp farmor just i dag. Den räven visste nog, vad han gjorde.

Farmor sa:

Det är klart, att han kommer i dag. Han går inte i skolan, han.

Vidare sa hon: