Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
139

Kommer han, så kommer han. Nu har vi inte tid att tänka på det. Nu går vi.

Hon neg för graven, för stenen som liknade den Borckska gårdens port och för Jonathan.


Hon fick vänta: häradshövdingen var upptagen. Hon frågade de unga herrarna på kontoret, om han brukade köpa många kvartsmillionsgårdar i halvtimmen, eftersom han inte hade tid med den här. Det visste de inte, men de visste att direktör Arnfelt var inne hos häradshövdingen och det var nog något viktigt.

Arnfelt, upprepade farmor. Honom känner jag. Han tyckte mycket om Jonathan.

Det här är hans son, upplyste August. Den gamle är död.

Ja, det vet jag! fräste farmor. Viktigpelle!

Och hon tänkte:

Tänk om de skulle låta bli att reta mig? Tänk om jag bleve ond? Det känns så.

Men hon lugnade sig, tog en stol och satte sig mitt på golvet. Där satt hon. Och hon sa till Vår Herre:

Nu ska vi tänka på det här, gode gud, och inte på det andra. Det är villsamt nog ändå att veta det rätta. Vi kan tänka på det andra sen.

Knappt hade hon givit Vår Herre den tillsägelsen, förrän hon själv frågade:

Emma, har du vädrat i kammaren, utifall att han kommer?

Det hade hon.

Har du värmt sängkläder?

Det hade hon.

Har vi mat i huset?

Det hade de, mycket mat.

Gödkalvstek! föreslog Axel. Frida skrattade. Farmor sa: