Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

140

Det är roligt att ni har roligt barn. Det hör dagen till.

Men de hade inte alls roligt, de hade det pinsamt. Den ene av dem var borgmästare, i en mycket liten stad visserligen, men i alla fall: en jurist och hög ämbetsman. Den andre var direktör i stora bolag, ruinerade visserligen, men stora. Den tredje var gift med en kapten, pensionerad visserligen, men med majors avsked. De voro korrekta människor, de voro Borckar och barn av den mest korrekte bland Borckar, Jonathan. Och där satt farmor, färdig till vad som helst. Och där stod Sunesson och Lova, tvenne luggslitna och löjliga figurer, och där stod Emma och Axelsson, en piga och en dräng. Och på gatorna drev en slusk omkring, som kallade dem farbror och faster. De hade inte alls roligt och efteråt gjorde de ut det, värre än det var.

Ty det gick ju fort över. Farmor tog fram klockan och sa:

Har häradshövdingen rymt med pengarna, så rymmer jag med gården. Gå nu in och säg att jag väntar fem minuter till.

På så sätt fick hon ut häradshövdingen hastigt nog. Han var en hjärtemänniska och tog henne i famn och han var en gammal man och det tyckte hon om. Han tog barnen också i famn och han hälsade på Sunesson, som han kände och på Lova, som han tyckte sig ha sett. Men när han kom till Axelsson och Emma, blev han bet.

Det är gårdskarin och jungfrun, sa farmor, jag tycker, de skulle vara med.

Visst skulle de det, medgav häradshövdingen, och tog fram kontrakten. Pengarna först, sa farmor. Pengarna först, sa häradshövdingen, och gick till kassaskåpet. De unga herrarna röjde undan på bordet och han placerade bunten mitt för näsan på farmor. Hon öppnade sin väska. Häradshövdingen sa till borgmästaren: Kära bror, låt oss ta av oss rockarna och kavla upp skjortärmarna. Det här är en allvarlig sak och man kan aldrig vara nog försiktig.