152
yngling eller ung man, som i vinterkvällens mörker och kyla vandrat timme efter timme utanför edert hus. Vinternatten är kall, fru Borck, stjärnorna tindra ödsligt på himlapellen och hundarna tjuta —
Gör de det? sa Axel.
Det gör de, borgmästarn, inte här precis men eljest lite varstans. Vinden sveper bitande och hård kring knutarna. Om ni betalade mig tusen kronor kontant, fru Borck, skulle jag inte låta min värsta ovän gå huttrande och frysande från min dörr, nej, inte om ni betalte mig hundra! Edert hus är väl uppvärmt och ombonat, rad vid rad sitta de lysande fönstren och liksom välkomna den enslige vandraren. För den trötte ynglingen eller unge mannen är detta hus ett paradis. Det förlorade paradiset, fru Borck. Han har förbrutit sig mot er, han har förbrutit sig mot den hedervärda släkt, vars namn han bär. Han har kanske också förbrutit sig mot mig, men jag håller av honom. Jag har förlåtit honom. Jag förlät honom för tio år sen. Så fort jag fått igen mina saker, förlät jag honom. Fru Borck, han knäböjer i drivan vid eder tröskel —
Å, det var det värsta! sa Frida och skyndade mot dörren. Men herr Gawenstein lyfte avvärjande sin hand och fortsatte:
Alla fönstren lysa festligt i faderstjället, dess dörr står på glänt, glada röster bära budskap om en angenäm sinnesstämning i det kära hemmet. Han ensam är utstött.
Hör nu, herr Gawenstein, avbröt borgmästarn, jag förstår inte det här. Jag förstår, att natten är kall och att hundarna tjuta, men jag begriper inte den trötte ynglingen eller unge mannen. Varför stiger han inte in i paradiset? Han brukar inte vara buskablyg.
Herr borgmästare, sade Gawenstein, det ska jag förklara. Hans skuld tynger honom. Ångerns tårar kväver honom. Jag har sett dem, herr borgmästare, jag har sett ångerns tårar. Han skulle vilja kasta sig till sin farmors fötter och utbrista: Farmor, jag har felat! Men han törs
