Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
151

Frida sa:

Gå ut och öppna för din brorson August. Jag tror, att ni båda kommer att passa för varandra.

Men den gången var det bara Sunesson med skjortorna. De hade gulnat en smula men voro som nya. Farmor slog var och en i sitt paket. Hon ville ha många paket. Det liknade sig till att bli en riktig julafton.

Och farmor gick åter in i förmaket.

Hör nu barn, sa hon. Jag har tänkt på en sak. Jag vill inte ha med Nathan att göra, om han inte ångrar sig efter ordning. Han ska be oss om förlåtelse allesammans. Annars får han gå sin väg igen. Men jag tycker, att det kan få vara för i afton. En kan veta, att han är trött och han har väl inte haft så fett med maten heller. Jag tycker att han kan få äta i ro och gå och lägga sig. Det blir ju en dag i morgon också. Det är så sällan man får vara bara glad, och det kunde man få vara i kväll.

Ja, så gärna, så gärna för oss! bedyrade barnen. Ju mindre högtidligt desto bättre.

Å, det kan nog bli högtidligt ändå, menade farmor. Och så ringde det för tredje gången.

De gingo allesammans ut i förstugan; Emma öppnade.


Men det var bara Gawenstein. Han steg in och sköt till dörren bakom sig. Fru Borck, sa han och bugade. Barnen sågo på farmor och farmor såg på barnen. Vid gud i himlen! ropade hon, jag har inte bjudit honom.

Herr Gawenstein yttrade:

Mycket riktigt. Jag är den objudne gästen och jag ska strax försvinna. Jag räknar inte på att vara välkommen. Jag står gärna i tamburen. Jag har bara ett ärende att framföra och det är till på köpet ett mindre angenämt ärende. Jag ber om ursäkt.

August svor, herr Gawenstein bugade och fortsatte:

Fru Borck, jag, kommer som ombud för en olycklig