Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
157

hakan. Hon begrep inte meningen och framför allt begrep hon inte tonen. Men det hände ju ibland, att upprorets ande flög i den där pigan och gjorde henne galen. Sånt får man tåla sig med, när man har annat att tänka på. Hon sa:

Håll din syndiga tunga i styr och värm upp maten åt honom och sätt den på en bricka.

Då svarade Emma:

Nej, jag ska duka åt honom i köket, för där sitter redan Grundholm och snusar och snaskar.

Gör som jag säger, sa farmor. Får han bada och byta om, så är han väl inte snaskigare än att han kan sitta i salen.

Då fullkomnade sig upprorets ande i pigan, så att hon grep farmor kring handloven och begynte dra henne utför trappan och över förstugolvet fram till ett berg av koffertar. Och hon viskade, så att det lät, som då en katt fräser:

Ska frun titta då? Ska frun titta?

Men hon lät henne alls inte titta, än mindre tänka utan släpade henne vidare till andra väggen, där det hängde ytterkläder. Och hon upprepade: Ska frun titta då? Ska frun titta?

Nu kan det vara nog, sa farmor och gjorde sig lös och gav henne en knuff. Men hon blev inte ond; det var för konstigt för det. Hon begrep ingenting. Gör som jag säger, upprepade hon. Och Emma hånskrattade och härmade henne. Gör som jag säger! Hi, hi, hi. Duka på en bricka!

I detsamma hörde farmor Nathans röst. Hon kände mycket väl igen den, och hon smålog och började muttra och mumla för sig själv. Hon glömde pigans galenskap och lunkade ganska raskt mot förmaksdörren, som var stängd. Det fanns ett kvisthål i dörren. Farmor lade ögat till och kikade. Hon ville titta litet på honom i förväg och osedd. Men det blev en olycka. Dörren öppnades hastigt och hon fick en kraftig törn på näsan, som sprang i blod.

De förde henne in i Gabriels rum. där det fanns hand-