158
fat och vatten. Frida baddade näsan, August rådde henne att stilla blodet med snus och de andra gåvo andra råd. Men under tiden blödde farmor och talade oavbrutet. Hon sa, att det här var just, vad hon väntat sig. Som en drummel hade han farit sin kos, och som en drummel hade han kommit igen. Varför hade han stått på lur och slagit henne på näsan? Hon betvivlade inte, att han rest tvärs över Atlanten bara för att ge henne en näsknäpp, ty satans underfuncdghet och elakhet stack i hans lekamen från hjässan till fotabjället. Hade han kunnat göra henne någon större förtret, så hade han gjort det. Men nu visste han, att hon hade en stor och öm näsa och därför hade han passat på och klämt till.
Och hon drog upp hela hans meritlista och skildrade honom utan och innan. Men bäst hon gick på, stannade blodet och hon tystnade. Frida tvättade henne och torkade henne. Plötsligt stötte hon dottern åt sidan, gjorde helt om och rusade rakt på Nathan. Han skrek till. Hon kände så väl igen det där lilla hisnande, hickande skriet, alldeles Gabriels skrik, då de elaka Borcktanterna ställde sig bakom dörren och sa: bu! Hon tog honom i famn, och då hon kände hur liten han var och lik sig i kroppen, brast hon i gråt. Ä, tig du och låt mig hållas! sa hon fast ingen yttrat ett ord. Och hon stod en stund med pojken i famn och vaggade av och an, tills det värsta lagt sig. Då sa hon:
Ja, nu är du hemma och nu ska vi se, om vi kan få folk av dig, ditt skrangliga beläte.
Han drog honom med sig ut i salen.
Där mötte den första överraskningen. Bordet var tomt eller så gott som tomt. Tregrenaljusen funnos kvar och Kristi bloddroppar och skrinet med sedlarna. Allt annat borta. Men kring väggarna stodo barnen och Sunesson och Lova och Emma och sågo konstiga ut. Hon vände sig mot Lova, som var närmast, tog henne i armen och frågade, var hon gömt sina paket. Den gamla fröken urskuldade sig med halva ord, och hon fnissade förläget och drog sig mot
