160
mor själv, att hon visste, att hon snart skulle dö och att hon ville se mig. Vad skulle jag göra? Jag reste. Och kan farmor tänka sig, att bara därför att jag kom, blev hon så mycket bättre, att hon kunde sitta uppe en stund var dag och prata med mig. Men jag kunde ju inte stanna så länge —
Hur länge? frågade farmor.
Tre veckor. Och så snart jag bestämt min avresa, blev mor sämre igen, och dagen innan jag skulle ha rest, dog hon. Var det inte besynnerligt?
Jo, medgav farmor. Så att då var det för hennes skull du kom? Jag trodde, att du hört någonting om att gården skulle säljas.
Det hade han mycket riktigt hört, men det var ju inte något skäl att resa tvärs över Atlanten. Farmor sa:
Men det var i alla fall besynnerligt, att du skulle komma just i dag.
Han berövade henne den sista illusionen på den kanten. Det var inte det ringaste besynnerligt. Begravningen hade ägt rum klockan tolv och han hade inte haft lust att efter ceremonien återvända till sorgehuset, som var honom främmande. Alltså hade han tagit första tåg i hopp om att farmor skulle vilja ge honom tak över huvudet en natt. Ifall hon nu verkligen ville?
Jo, hon ville.
De voro ensamma i salen och det föreföll som om de
skulle vara ensamma i hela huset. Överallt brann det ljus,
och överallt var det tyst och tomt. Tregrenaljusen brunno
stilla men med rykande vekar och gulrött sken. Farmor
kastade än en gång en trumpen blick på bordet och muttrade:
Ja, här ska vi väl inte bli ståendes.
Han tog henne under armen. Endera hade han växt ett huvud eller hade hon krympt ett huvud eller hade de gått halva vägen var. När han for, voro de jämnhöga och nu
