Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
159

dörren, baklänges, ty bakom ryggen höll hon sina paket. Och farmor såg, hur de andra betedde sig på samma sätt och drogo sig försiktigt somliga mot köket och somliga mot förstugan, döljande paket bakom ryggen eller under rocken eller uppstuckna i ämnen. Och hon trodde, att de hade blivit galna.

Så vände hon sig mot Nathan, såg på honom. Hon hade inte sett på honom förut. Hon gick långsamt fram till honom och hon såg mycket fundersam ut. Hon blev inte riktigt klok på alltsammans i första taget. Det fick gå så småningom. Hon granskade honom och vände på honom, tog honom och fingrade på honom. Hon synade tyget i hans frack och fodret, strök dem mot kinden och kände efter. Hon stack två fingrar ned i hans västficka och tog upp hans klocka, tittade på den, lyssnade på den och stoppade åter ned den. Hon undersökte hans skjorta och knapparna i hans manschetter. Sen hade hon fått nog.

Det var värstens vad du är fin. sa hon och låtsades inte vidare om paketen. Hon förstod och begrep. Och då nu pigan steg fram och frågade, om hon skulle ta in brickan med den uppvärmda maten, förstod och begrep hon, att det var rena hånet. Men hon ämnade inte låta någon kristen själ göra narr av sig. Hon sa:

Om pojken är hungrig, så är det honom väl unnat. Det är lite över sen i middags, som vi värmt upp åt Grundholm.

Men Nathan tackade: han hade ätit på tåget. Och han berättade, att han kom direkt från sin mors begravning.

Å, är hon död? mumlade farmor, tänkte på annat.

Plötsligt frågade hon:

Hur fick du veta det?

Då kom den andra överraskningen.


Hur jag fick veta det? upprepade Nathan. Jag har ju brevväxlat med mor i flera år. I somras skrev min halvbror, att mor fått kräfta i levern. Jag skickade pengar till operationen, men den visade sig omöjlig att utföra. Sen skrev