Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
13

Han är hederlig och andras vanheder gör honom tungsint. Han blir orkeslös, han gitter inte. Det är hemligheten, som farmor känner och Vår Herre. Andra icke. Andra säga: Borck börjar bli slö: han dricker.

Ja, men varför dricker han?

Han är en god son. Det finns beträffande goda söner ett budord och ett löfte, som Vår Herre ska vara snäll att infria.

Och farmor säger:

Gode Gud, om du någon enda gång ville göra, som jag vill! Så finge du se! Men att lassa på August all världens sorg och bekymmer — det är ingen mening i det, ser du. Tänk dig själv, om du skulle ha affären och tegelbruket och Johannisberg och kvarnen och bryggeriet och bolaget och allt det andra! Borck mäkta och jag mäkta och Gabriel mäkta. Men August! Har du glömt, hur klen han var som barn?

Vidare säger hon:

Gode Gud hör min bön och gör som jag vill! Amen.


Men vad hon vill är varken mer eller mindre än ett underverk. Hon vill, att Vår Herre skall realisera hela detta konglomerat av affärer, som samlats under tre generationer. Och han skall göra det med så pass förtjänst, att det Borckska namnet behåller sin heder och de Borckska barnen sin välmåga. Axel har sin borgmästarlön och allehanda sportler, men det förslår inte. Han måste föra ett stort hus, hålla ett gott bord. Det kräver hans ställning och namnet. Vore hustrun något till människa, skulle det kanske lyckas. Men hon är ett våp. Hon påstår att Axel slösar. Och på ett sätt har hon ju rätt: han är för givmild. Han har för många vänner och de tära honom. Han skriver på växlar. Hans vänner kosta honom tiodubbelt, vad Lill-Axel kostar. Han skall bli präst men det är också möjligt att han vill bli knekt. Då kommer han att kosta än mera. Vad man kostar på barnen, är