Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
171

och såg på de andra. Hon skakade på huvudet och mumlade:

Nej, kära nån! Jag tror inte att ni är sluga någon av er.


I salen hade grenljusen tappat sina grenar. De liknade ackurat vanliga halvbrända ljus och det var ingenting jullikt med dem. Farmor släckte dem. Det var inte lönt att leka jul mitt i fastan. Högtidligheten hade flugit sin kos; kvällen var en kväll bland kvällar. Vår Herre hade gjort sitt bästa. Han hade smällt till med femton graders kyla och en vind, som tjöt kring knutarna och allt annat efter herr Gawensteins beskrivning. Men han hade fuskat med syndaren. Han hade skickat en herre i två pälsar, en herre med ett berg av koffertar, en herre, som köpte gårdar. Det tyckte farmor var olustigt. Hon kunde inte precis sätta sig ned och sörja över, att pojken var välklädd och snygg, bärgad och burgen. Lika fullt var det ledsamt. Ty i en punkt hade den där Emma rätt: hon kunde inte ta honom i famn och hålla honom framför sig och säga: Jag har varit ond på dig i tio år och nu har du kommit hem och nu är jag inte längre ond på dig. Du har varit en lymmel, men jag vill hoppas att du bättrat dig. Och jag har förlåtit dig. Det kunde hon inte säga. En herre i två pälsar behöver varken förlåtelse eller skjortor och strumpor, skor och avlagda kläder. En herre, som bjuder vad som helst för en gård, bryr sig inte stort om en silverdosa med tiotusen riksdaler. Det var det sorgliga.

Farmor stod i mörkret och fingrade på paketet, det enda som lämnats kvar. Hon hörde barnen prata i förstugan. De talade med söta tonfall, tyckte hon, krystat och äckligt. De hade varit som sillake förut, beska och fräna. Hon hade givit dem stora pengar och de hade tackat som om det varit just ingenting och en naturlig sak. Men nu var det honung! Nu kunde de fjäsa! Nu drog Axel sina gamla kvickheter, som dragits till nötning! Nu kunde Frida se ut som en liten flicka, alldeles häpen och storknande av förvåning och beundran. Och August surrade och brummade och snöt sig