Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
175

Det var det jag sa. Och det var det, farfar trodde. Hon gjorde det med berått mod. Hon vägrade, fastän hon visste.

Han tog Axel under armen och de gingo in i förmaket. August och Frida följde dem. De började prata om annat, de talade ivrigt och snart var det någon som skrattade. Farmor hade inte lika lätt att komma från ämnet. Hon tyckte, att hon borde försvara sig eftersom hon kunde försvara sig. Hon gav sig god tid att fundera, och hon tänkte sig för och såg sig om. Men när hon kom in till de andra och började tala om Gabriel, ropade de med en mun:

Ånej, kära mor, för all dell Låt nu det där vara gömt och glömt! Inte ska mor stå här och rättfärdiga sig! Det är ju ingen, som anklagat mor.

Borgmästarn skrattade och ropade:

Qui s'excuse s'accuse!

Det kan vara, sa farmor, för det begriper jag inte. Men vad Gabriel beträffar, så kan jag förklara alltsammans. Att det inte var riktigt helt oss emellan, det vet ni. Och det berodde på affärerna —

Affärerna! skrek Nathan i falsett. Å, å, å! Nej, men farmor! Det var det värsta jag hört! Börjar nu farmor narras? Är det för att inte såra mina känslor? Ack, nog vet jag och nog vet ni andra och nog vet hela stan, att jag i min oskuld var skuld till brytningen mellan farmor och far!

Var du det? sa farmor.

Och Nathan fortsatte:

Det är ju självklart! Far var envis och ville ha mig hos sig och farmor var också envis och tyckte inte om, att ha en bortbyting i gården. Undra på det! Folk skulle förvåna sig och fråga, var den hade kommit ifrån. Det var ingen heder med att ha mig i Borckska gården. Den saken förklarar sig själv, kära farmor.

Gör den det? sa farmor. Hon ställde ifrån sig dosan och tog sig i öronen. Hon sa:

Var det på det sättet? Tänk, det minns jag inte.