Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

176

Kära mor, inföll Frida, jag undrar, vad du egentligen minns?

Det är vanskligt med minnet. Att däruppå fota sin dom och vissheten om sin rättfärdighet, det är mycket vanskligt. Man minns en siffra, en anekdot, en bild. Men man minns icke en handling, den är för invecklad. Man vet icke, vad som sker, och följaktligen kan man icke heller minnas. Än mindre känner man handlingens orsaker och förklaring. I tjugu år vandrar man omkring stödjande sig mot ett präktigt och gott minne, alldeles som stavkarlen mot sin stav. Så möter man någon, som också minns. Men han minns annorlunda. Helt och hållet annorlunda. Det är sorgligt och det är underligt. Det rubbar inte tron men det rubbar förtröstan, det stör glädjen och tryggheten. Man borde vara ensam i världen. Farmor sa:

Jag har nu alltid trott, att det var jag som tog Nathan till gården. Och att både Gabriel och Jonathan voro emot.

Å! Å! Å! utbrast Nathan och det lät som då en hund tjuter. Nej, men farmor! Hur kan det vara sant? Farfar har ju själv berättat, att han måste be för mig. Och mor har berättat, att det var farfar, som stod på vår sida. Farmor kunde inte tåla oss: farmor slog mor med en rotting. Är det inte heller sant? Då skulle farfar ha ljugit. Och mor skulle ha ljugit på sin dödsbädd. Nej, men farmor!

Det är hemskt att beslå de döda med lögn, det är bättre att tiga. Axel sa:

Låt oss inte tvista. Vår käre Nathan har kanske inte så många ljusa minnen från sin barndom. Om han nu har ett vackert minne av sin far och sin farfar, så kan han ju få behålla det. Inte sant?

Jo visst, medgav farmor. Men hon funderade i alla fall och hon satte sig och tog sig om näsan.

Ser ni, barn, sa hon slutligen lugnt och tryggt, ty nu tyckte hon, att hon funnit något, som kunde jämna svårigheterna. Jag har nog inte alltid haft det så lätt här i huset. Jag har just aldrig talat om det, för jag har varken haft