Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

178

Men du måtte ha trott att en fattig spannmålshandlare var högre än en biskop. Du gjorde dig så löjlig, så vi måste gå bakgator för att slippa att skämmas. Det var ju inte händer med dig och din högfärd. Hur kom du inte till skolan den där gången utspökad, så att vi höll på att krypa under bänken. Och du gav dig till att slå läraren! Du trodde, att du kunde behandla honom som du behandlade dina pigor och dina drängar, dina barn och din man. Men vi fick löpa ur hus och i hus och hitta på ursäkter. Och så skyller du oss för högfärd. Det fanns en tid, då du knappt vålade dig till att hälsa på oss på gatan. Och du ska haft så fina middagar, att inte ens din man fick sitta till bords. Nej, när du skyller oss för högfärd, går skam på torra land. Då jag fattig människa i all ödmjukhet kom med min salig brors kläder, därför att jag trodde att Nathan var fattig och utblottad, då säger du: Lova ska få någonting annat i stället. Vad kan du ge mig i stället? Jag har min torra brödkant, jag reder mig med den och behöver inte något sovel. Det lilla jag gav, det gav jag med gott hjärta. Har du något, som du kan ge mig med gott hjärta?

Där fick jag, sa farmor. Och hon tillade:

Det är värre än om jag stode inför domstol.

De andra sa ingenting. Nathan gick fram till tant Lova. Farmor sneglade över axeln och såg att han klappade hennes händer och strök henne över kinden. Slutligen såg hon, att han kysste henne på axeln. Det var Nathans särskilda kyss och farmor hade väntat på den. Men för egen räkning.

Hon sa:

Det var rart, vad ni smeks.

Lova svarade:

Vi smeks inte. Jag tycker inte om att smeka andras barn, i synnerhet inte sen de blivit vuxna.

Och hon skrattade ett litet kort och hackigt skratt, just som en skata.