lust eller tid. Men det skadar inte att det sägs till sist. Se det var släkten, som gjorde det svårt för mig. Det fanns så många fina fruntimmer i släkten. Det var Amelie och Emelie med sin lärdom och grevinnan med sina finesser och Regina och Rosalie och Hanna på Sanna och Hanna på Johannisberg. Jag kom från ett soldattorp, jag. Och jag hade varit i tjänst hos gamle Grundholm och jag hade ändå varit förlovad med en av hans arbetare. Och det var ju inte fint. Så jag fick väl se mig för att det inte kom någon skam över släkten från mitt håll. Och var jag betänksam mot Nathan, så var det nog för de många fina fruntimrens skull.
Då förnam hon en röst bakom sig; hon kände den så
innerligt väl, fast hon inte hört den på de sista tjugu eller
trettio åren. Det kunde vara Amelies röst eller Reginas,
Emelies eller Rosalies; det var i alla händelser en
Borck-röst. Den sa:
Låter det på det sättet? Då tror jag nog, att jag tar bladet från munnen. Själv tål jag mycket väl en förolämpning, men jag tycker inte om, att du beljuger mina döda. Vi tog emot dig som en prinsessa, det gjorde vi. Vi tyckte om dig, för att du var okonstlad och präktig. Vi tyckte att du var en riktig skatt. Och då ni hade svårt att sätta bo, gjorde vi allt vad vi kunde för att hjälpa er. Vi släpade hit våra fattiga tillhörigheter och de finnas här ännu, om inte annorstädes så i skamvrån eller pigkammaren. Vi fingo inte mycket tack för det och vi begärde inte tack, men varför ska du ljuga på oss? Vi hade inte så lite besvär för din skull. Det fanns folk, som talade illa om dig, och det tålde vi inte. Jag kunde räkna upp många tvister och många brytningar med gamla vänner, som skedde för din skull. Och vi gjorde vad vi kunde för att andra människor också skulle vara vänliga mot dig. Men det var inte vårt fel, att du blev högfärdig och tillgjord. Släkten var inte finare än att du passade för släkten som vanten för handen.
12 Farmor och Vår Herre
