Plötsligt kom August emot henne, knäande och fumlande och famlande, som om han gått i mörker. Han viskade:
Mor! Tänk, att nu skulle jag vilja säga mor någonting. Tänk, att det är något, som jag brukar spela för mor, men nu skulle jag vilja säga det. Mor är en stor råtta. Ja, ja, ja, ja, jag menar ingenting illa! Bliv inte ond! För guds skull bliv inte ond. Det är bara en liknelse. Det ligger i mors natur. Fnatt, fnatt, fnatt, gnager mor. På allting. På far. På mig. Fnatt, fnatt, fnatt! Mor kan inte låta bli. Det blir ihåligt runt omkring men mor blir stinn, som en stor råtta. Fnatt, fnatt, fnatt! Mor kan inte låta bli.
Borgmästarn tog honom i skuldran och sköt honom åt sidan. Å tyst du, sa han helt godmodigt, tyst, gamle August! Du är ju full. Gå efter fiolen, gamle gosse.
Fiolen, ja! mumlade August och gick till sina glas.
Borgmästarn fortfor:
Jag skulle vilja göra far full rättvisa och därför måste jag be mor om en förklaring. Varför blev han undanpetad och undanskuffad? Varför behandlades han som en springpojke på sitt kontor? Han hade dock skött affären i flera år och skött den bra. Jag har vittnen på det. Sunesson kan vittna. Och jag har ett ännu starkare vittne: Gabriel. Vill mor verkligen påstå, att far inte var karl att sköta sin affär?
Farmor jakade utan betänkande:
Borgmästarn tvekade ett ögonblick; därpå sa han:
Vill mor kanske påstå, att han var idiot?
Farmor nickade.
Frida reste sig och lämnade rummet. Farmor sa:
Tänker ni ta livet av mig?
Borgmästarn rynkade pannan; han tog en bok och knackade sakta i bordet som om boken varit en klubba och bordet ett domarebord.
Mor ska inte säga så där. Det är bara ett försök att ställa oss i ofördelaktig dager. Det är ingenting underligt i att vi vill ha svar på frågor, som plågat oss under hela vår barndom. Mor har visst ingen aning om, hur vi hade det?
