184
Jag måtte inte ha haft det, sa farmor och stirrade på honom med sina stora, ljusa, blanka ögon.
Det är mors ursäkt, om nu mor ska behöva någon ursäkt. Jag säger inte det, jag går inte till rätta med mor. Men jag vill göra far rättvisa. Att kalla honom idiot är alldeles orimligt. Men han led utan tvivel av någon nervsjukdom. Det visste alla människor, långt innan mor kom i huset. Det skadade inte hans anseende och det hindrade honom icke att sköta sin affär.
Tvärt om! inföll Sunesson. Jag vågar verkligen säga: tvärt om. Folk tog hänsyn till hans sjuklighet. De tyckte synd om honom. De beredde honom mindre svårigheter, än vad de skulle ha gjort, om han varit en kärnkarl. Människor är rätt gemytliga, om man inte trampar dem på tårna. Men lilla svägerskan har så besynnerliga föreställningar.
Borgmästarn fortsatte:
Hur som helst, jag har inte hört, att någon människa begagnade sig av hans svaghet, innan mor kom. Då börjades det. Och jag tror att det fortfarande blott var en enda, som konsekvent utnyttjade hans svaga sidor. Nämligen mor. Jag gillar visst inte brors gemena liknelse, men det ligger i alla fall någonting i den. Mor gnagde ut honom, gjorde honom ihålig. Och han blev en väderflöjel. Jag säger inte och jag tror inte, att mor gjorde det med flit. Jag vet inte, om mor någonsin hållit av honom —
Det var inte en fråga, men farmor svarade lugnt och stillsamt: Nej, aldrig.
Borgmästarn hajade till och for med tungan över den järngrå mustaschen. Han brummade någonting otydligt och fortsatte:
Nå, det är en sak mellan mor och far, som inte angår oss barn. Vi vill bara ha klart för oss, hur far blev sådan han blev. Tyvärr tror jag, att mor måste bära ansvaret. Mor satte honom helt och hållet ur spelet. Det var ju inte svårt att finna förevändningar. Frågan är, om det verkligen var nödvändigt att så där gnaga honom ur boet. Man kan na-
