Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
185

turligtvis säga, att fars sjukdom utvecklade sig av sig själv och så småningom gjorde honom oduglig. Men det tror jag inte på. I varje fall var hans oduglighet inte orsaken till mors uppträdande. Ty mor uppträdde på samma sätt och försökte använda samma metoder mot en annan person. Nämligen Gabriel.

Gabriel? upprepade farmor och skakade på huvudet.

Borgmästarn fortsatte:

Vi ska inte tala om alla de knep och konster, som mor använde för att få Gabriel under sig. Det lyckades inte och det må vara glömt. Det räcker med att fastslå, att från den stund Gabriel visade sig vara karl för sin hatt, tålde mor honom inte. Och när mor inte kunde få honom under sig, så hämnades mor. Gick till och med så långt i orimlig grymhet att mor vägrade komma till hans dödsbädd. Och likväl vet jag, att mor höll av honom. Mor höll mera av honom än av någon annan på det här klotet. Med två undantag kanske: Nathan och Lill-Axel. Vad mor lyckades göra av Nathan, det vet vi. Och nu kanske mor förstår, varför jag inte är så angelägen att ha Lill-Axel i mors närhet?


Hon svarade inte, men hon öppnade munnen. Hon böjde huvudet bakut och drog in andan. Och hon började vagga av och an med huvudet och med överkroppen; alltjämt drog hon in andan och det lät, som då ett barn har strupsjuka och kämpar med andnöden.

Det kan inte nekas, att de blevo gruvligt förskräckta. Nathans båda pekfingrar sköto upp i vädret och han stod där som en leksakskines med vitt porslinsansikte och rullande, konstgjorda ögon. Sunesson viskade: För guds skull! Vad har ni gjort? Vad har ni gjort? Lova rusade efter vatten. Borgmästarn tog sig om strupen och grimaserade. August kom luffande från glasen men hängde sig fast vid dörrposten. Och Frida skrek till i salen:

Mor!