Ni tror väl aldrig, att jag ville ha gubbstackarn på fästning? Det kunde ju aldrig vara tal om något olagligt, allra helst jag inte var myndig. Och det förstod väl länsman bäst. Men han var en sicken en den där länsman och han tyckte väl att det var huvud på skaft på flickan. Så det roade honom att hjälpa henne att sätta skräck i far.
Hon småskrattade igen och andades på fingertopparna, som styvnat och blånat. Hon plirade illmarigt mot barnen.
Änej, sa hon, någon idiot har jag då inte varit.
Nej, det känns jag inte vid. Vad ni tar ifrån mig, men mitt klara förstånd får ni allt lov att låta mig behålla. Det kan hända att lynnet barkat i väg med mig ibland, det nekar jag inte till. Men jag tror nog, att förståndet slank med och tog sig snålskjuts, tills det blev tider att sätta sig i sätet igen.
Hon berättade andra historier och så småningom berättade hon hela sin historia. Inte i sammanhang utan bitvis och huller om buller; anekdoter. Och eftersom det var anekdoter blevo barnen verkligen intresserade och eggade henne med frågor och anmärkningar och skratt. Sunesson fick rätt; det blev en gemytlig afton. Åtminstone för en stund. Hon skildrade sina mellanhavanden med Borckar och andra människor, vänner och fiender, mest fiender, nästan bara fiender. Hon tog upp kampen med dem på nytt, hon överlistade dem, näpste dem, slog dem, dödade dem, begravde dem och triumferade. Det var trevligt. Litet emellan sa hon: Ånej, inte kan jag klaga på förståndet. Och barnen mumlade: Mor har minnsann haft huvud på skaft. Nu sågo de saker och ting med hennes ögon, eftersom det var hon som berättade. Och de beundrade henne. Det är tusan ändå, tänkte de med vördnad och förvåning, hur bra hon rett sig! Dock hade de hört det mesta förut.
Men en sak hade de aldrig hört och aldrig anat. Egentligen hade hon inte tänkt berätta det nu heller, men det halkade ur henne, då hon skildrade sina mångfaldiga strider med Grundholm, Axelsson! Farmor hade varit för-
