Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

188

lovad med Axelsson! Det var det underbaraste, de nånsin hade hört. I femtio runda år hade dessa båda levat under samma tak som matmor och dräng och så hade de en gång i tiden varit förlovade! Det var underligt och inte precis trevligt och nästan hemskt. Frida bad att få se ringen. Farmor svarade kort och gott, att ville hon se ringen, finge hon vända sig till Nathan. Varför till mig, undrade Nathan. Farmor svarade:

Jag hade den liggande i chiffonjén och den kom bort jämte mycket annat vid ett visst tillfälle.

Å! Å! jämrade sig Nathan. Det är ju förskräckligt. Axelssons ring! Hur ska jag kunna ersätta den?

Jaså, du kan inte det? sa farmor och plirade. Men när han alltjämt åbäkade sig, blev hon förargad och befallde honom att sätta sig. Ringen var en guldskålla, knappt värd tio riksdaler och ingenting att tala om. Och hon fortsatte att berätta. Nathan åter fortsatte att grubbla över ringen. Ty sanningen att säga, var han rädd för Axelsson.

När nu farmor erinrat sig åtskilligt och förtalt det mesta, slöt hon med att än en gång prisa Vår Herre för sitt klara förstånd.

Och hon sa:

Det är besynnerligt, att ni barn ska komma och ta Jonathan i försvar mot mig. Ska det behövas? Har jag sagt något ont om honom? Inte tror jag, att jag gjort honom något ont. Fast det vet man ju, att står det en järnkruka och en lerkruka på samma hylla, så är det inte järnkrukan, som blir spräckt. Men fick jag tänka på det, jag? Se, jag hade den lärdomen hemifrån att krusar man kråkan, så kraxar hon. Utan det är bäst att säga ifrån. Och vad den där Sunesson pratar om, att folk skulle ha varit särskilt beskedliga mot Jonathan, därför att han var klen, så är det ju sladder! Hede inte jag varit, så hade de ätit Jonathan, som höns äter vindägg. Och hade inte jag ridit för rusthållet, så hade ni ta mig katten inte suttit i Borckska gården den kväll i kväll.