Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

190

jag inga skillingar, så vore kanske vägen ännu längre. Eller vad säger du, Nathan?

Jag? sa Nathan och såg sig hirrig omkring.

Ja, du har ju också gjort mig den äran, fortsatte farmor. Och det ändå fast du vet, att jag inte tål dig. Men egentligen skulle jag fråga, hur pass beskedliga folk har varit mot dig. Har de varit så här pass?

Och hon stack plötsligt till honom paketet och sa:

Där har du, dummerjöns!

Han blev mycket häpen och mycket ivrig. Är det till mig? sa han. Är det verkligen till mig? Öppna, befallde farmor. Han petade bort lacket, bet av snöret, tog försiktigt bort papperet. Å! skrek han. Å! Så vacker. Ska jag verkligen få den?

Åma dig inte över skräpet, befallde farmor och rynkade pannan. Öppna!

Han gläntade på locket, öppnade det helt och hållet och såg dum ut. Farmor myste.

Vad i all sin dar! sa han och petade med fingrarna i dosan. Vad är det här?

Se efter! befallde farmor. Och åter kände hon sig varm om magen och lätt om hjärtat. Hon bredde sig och pöste. Se efter!

Han plockade upp en sedel, han plockade upp två, tre.

Pengar! skrek han och började hoppa omkring som en barnunge. Pengar! Nej, men farmor! Nej, men farmor! Så mycket pengar!

Och han tog hela bunten och kastade den mot taket. Det tyckte farmor var vårdslöst.

Är du galen! skrek hon. Ska du handskas med pengar på det sättet! Tag genast upp dem!

Han kastade sig på alla fyra och spindlade omkring och plockade upp sedel efter sedel.

Räkna! befallde farmor. Han räknade.

Tio! sa han och gapade. Nej, men farmor! Är det verkligen till mig?