Farmor nickade. Var så god! sa hon. Som om det just inte hade varit någonting att tala om.
Men under det att farmor och Nathan hade sitt lilla
apspel för sig, uppförde barnen och Sunesson och Lova
ett annat. De sågo på varandra och blinkade, höjde
ögonbrynen och sänkte dem, rörde läpparna och tecknade. Och
plötsligt tog Frida till ordet.
Mor! sa hon. Mor har ju alldeles glömt att fråga Nathan, hur han haft det och hur han har det.
Stoppa på dig pengarna! befallde farmor. Och först då hon sett den sista sedeln instoppas i plånboken, vände hon sig till Frida och upprepade:
Hur han har det? Han ska väl ha det bra, som kommer med två pälsar.
Hon vände sig till Nathan och frågade illmarigt, var han fått pälsarna ifrån. Han blev förskräckt.
Jag försäkrar — stammade han. Jag försäkrar att jag både köpt och betalt dem. Jag försäkrar farmor —
Farmor skrattade, så att Sunesson måste dunka i den breda ryggen och tör ha dunkat bra, ty gumman blev ond:
Lagom! skrek hon. Din pajas. En sån pajas du är.
Och till Nathan:
Inte för att jag vill kalla dig idiot. Men en figur är du. Och nu kan du gärna berätta för Sunesson, hur pass beskedliga de ha varit mot dig. De beskedliga människorna!
Nathan blundade och skakade på huvudet, han grinade och riste i hela kroppen alldeles som en pojke, som ska ta in en elak medicin.
Han sa:
Det är ingenting att berätta.
Då blev farmor envis och hon blev vid gott lynne och väntade sig något. Han skulle berätta, ocke han ville eller ej. Han skulle berätta hur pass beskedliga de varit emot honom.
Och han sa:
