Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

194

skulle Nathan med all kraft draga i sin lina, som var fäst under vännens axlar och som var så tunn vid fästet, att det inte syntes från salongen. Alltså gällde det för Nathan, att noga passa på, hur snaran löpte; dessutom hade de ett överenskommet tecken. Och en kväll gav vännen tecknet. Det var mycket spännande. Nathan drog med all makt i sin lina, men den brast. Då sprang han in på scenen.

Och då? sa farmor.

Då — sa Nathan, men ville inte säga mer.

Slutligen sa han:

Jag vet inte. Jag blev som upphängd. Jag stod där. Jag kunde inte röra mig. Jag visste om ingenting.

Och då? sa farmor.

Då — sa Nathan, men ville inte säga mer.

Slutligen sa han:

Det var ju inte mitt fel. De andra kunde ju ha hjälpt honom, när de såg, att jag inte kunde.

Men, fortsatte han, jag ska säga, att det var inte så lätt för dem heller. Det blev ett skratt och ett skrän i salongen. Ridån hade gått igen, men de sprang upp och drog isär den. För resten hade det inte tjänat någonting till. Doktorn sa, att han brutit nacken, då han kastade sig i snaran.

Skratt! ropade farmor. Vad i herrans namn säger du? Vad skrattade de åt?

Åt mig. Jag såg så dum ut. De trodde, att Jag var en clown. Men jag visste om ingenting.

Och han gned sina kinder och såg på sina naglar och värmde med andedräkten. Han smålog och sa:

Jag såg ut som en idiot.

Han berättade vidare:

När han sansat sig en smula och det hela var över, hade kamraterna sagt åt honom, att det där kunde vara någonting att bygga ett nummer på. De beskrevo, hur han gjort och hur han sett ut och hur oemotståndligt komisk, han varit. Naturligtvis gick det inte an, att bara spatsera in på scenen och bli idiot; det hade inte heller varit möjligt. Han