Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
193

Det hörde emellertid inte hit, och hon sa:

Är det inte att du ljuger?

Han ryckte på axlarna och bredde ut armarna. Just som Jonathan.

Undra på då! sa farmor och snörpte litet med munnen. Undra på då, att du kan köpa hus. Vad gör du för slag? Går du på lina?

Han svarade att han lärt sig gå på lina men att det inte lönade sig. Han hade ett nummer, som var alldeles unikt och det var orsaken, varför han fick så pass betalt. Han trodde, att han skulle kunna få ännu mer och han hoppades, att hans nummer skulle stå sig ett par år till. Med nödiga förändringar. Han hade imitatörer, som sökte fördärva marknaden för honom, men lyckligtvis var hans nummer omöjligt att imitera på ett något så när tillfredsställande sätt.

Och vad var det för ett nummer?

De ansatte honom!

Men han ville inte ut med språket, han slingrade sig. Och han sneglade på farmor. Slutligen nickade hon, helt obetydligt. Han kunde beskriva sina apkonster, om det roade honom. Han beskrev.

Han sa att hans nummer skapats av en ren slump och till på köpet av en sorglig slump. Han hade haft en god vän, som han höll mycket av. Verkligen mycket. Han var lindansare, fast inte en vanlig lindansare. Han hade ett fint nummer, ett farligt nummer, ett verkligt nummer. Och Nathan var hans passupp. Det var hans sak att övervaka en viss räddningsanordning, som kunde bli nödvändig på en särskilt farlig punkt. Var kväll skulle han stå i kulissen och vaka, och innan den farliga punkten passerats, fick han inte släppa räddningslinan. Och det var mycket spännande. Ty punkten bestod däri, att vännen, då han som bäst höll på i luften, skulle lägga en grov snara kring sin hals och hänga sig. Placerades snaran riktigt, var det ingen fara, men gled den blott ett par tum, var det fara. Då

13 Farmor och Vår Herre